Jag måste skriva, det är mitt sätt att bearbeta.

Jag är överväldigad över vad som hänt de senaste dagarna, det går ihop som en stor klump och jag har svårt att få rätsida på all information jag har fått, vilken dag som saker och ting skedde på och jag behöver skriva för att bearbeta.

I måndags gick jag upp på morgonen för att göra vid mig till jobb. Tyckte att mitt högra öga hängde men la inte ner mer energi kring det, då jag trodde att det handlade om att jag var yrvaken. Satte på kaffe och började göra vid mig. Efter att jag sminkat mig så hängde ögat fortfarande och jag gick och hämtade en kopp kaffe. Jag kunde inte sluta mina läppar kring kaffekoppen och det kändes som att jag hade fått en tandläkarbedövning (för att ha något att jämföra med). Jag väckte Eric och frågade om han såg någon skillnad i mitt ansikte och mycket riktigt så såg inte allt ut som vanligt. Ett samtal senare till sjukvårdsupplysningen körde vi till akuten. De tog det på allvar och det ena testet efter det andra togs och de gick till botten om det var stroke eller blodpropp. Att få höra att det kanske är allvarligt och orden stroke och blodpropp dök upp kände jag mig inte stor i världen. Allt sätts i perspektiv när man ställs inför saker som har med ens hälsa att göra. Vad spelar allt för roll om man inte har hälsan?

Många läkare, specialister, röntgen, tester och prover senare blev jag uppskickad för att bli inlagd på en avdelning. Ovissheten var stor och frågorna många. Efter ett tag upptäcker vi att mitt vänstra öga inte går att stänga och då började pusselbitarna falla på plats för läkarna. Hela vänster sida (panna, öga, kind och mun) slutade att reagera och ansiktsförlamning var ett faktum. Det är mina ytliga nerver som är drabbade och därför utesluts allt allvarligt och farligt. Tack och lov!! Om där finns ett vakande öga över en någonstans så tackar jag innerligt för detta!
Men med nya svar kommer nya frågor! När försvinner det? Kommer det försvinna? Påverkar det mig senare om det försvinner? Kommer det att bli värre? Inga säkra svar, bara statistik över hur det kan se ut senare.

Jag är tacksam över många saker i detta elände! Jag är otroligt tacksam över alla fina människor som finns i min närhet och verkligen visat allt stöd i denna svåra situation. Tack för all omtanke, besök, sms, telefonsamtal, en lugnande kram och att ni finns där!
Jag är så innerligt tacksam för all vårdpersonal. Och jag är så tacksam över att få vara hemma.

Jag vägrar att låta detta bryta ner mig! Jag vägrar att se negativt på saker och ting och jag vägrar att låta detta styra! Jag har fått höra att tålamod är nyckeln i allt detta och jag ska försöka med hela mitt hjärta och själ att försöka hitta kraften till tålamod. Det kanske blir gandi-utbrott, jag kanske blir arg, jag kanske blir ledsen... Men jag kommer inte låta detta gå in i djupet på mig, det ska inte få förstöra. För detta skitet ska bort, så är det bara!