Rent fysiskt så syns det inte vad jag har fått gå igenom den sista månaden, men något i mig försöker läka fortfarande. Rädslan gjorde sig påmind idag. Jag har lite svårigheter att stänga mitt öga helt. Jag märker att musklerna inte är som de ska riktigt och idag så tyckte jag att ögat inte gick att stänga alls. Jag fick panik. Efter ett litet tag gick det att stänga och jag andades ut. Kanske var hjärnan som spelade mig ett spratt.. Jag tror att det är så. Jag har drömt rätt mycket om detta den sista tiden. Saker som kan ligga bakom förlamningen, vad som kunde ha hänt om det var ngt allvarligt och så vidare. Det är läskigt att inte veta orsaken tycker jag.

Jag kan iallafall säga med 100% säkerhet: detta vill jag inte gå igenom någongång igen. Aldrig någonsin! Jag är så tacksam över hur fort det försvann och att så mycket kom tillbaka. Det är jag förevigt tacksam för!!!